Hur börjar man?
Jag minns att jag vaknade. Att jag var sådär mysigt nyvaken som bara små barn kan vara. Jag minns att jag var förvirrad och inte förstod varför mamma inte var vaken. Varför frukosten inte stod framdukad.
Jag minns att jag sprang upp för trappen, till rummet som jag minns som mitt, men som jag fått förklarat för mig i efterhand var deras just då. Jag hoppade upp på sängen där mamma låg. Klappade henne på kinden och viskade "mamma, vakna". Hon vaknade inte. Jag minns att jag sa det igen, med högre röst "mamma, vakna". Hon vaknade inte. Jag blev rädd. Jag höjde rösten mer och mer. "Vakna mamma, vakna!". Hon rörde sig inte.
Jag minns att jag drog i hennes arm. "VAKNA, MAMMA!!!". Jag drog och jag drog. Till slut liksom flöt hon ur sängen, ned på golvet, alldeles ledlös.
Är hon död? Mamma? Varför vaknar du inte? Varför hör du mig inte? Snälla vakna.
Jag var så liten. Jag hade ingen aning om vad som hände. Ändå tog rädslan i min kropp över och jag sprang ned för trappen till Jesper. Jag skrek. "JESPER, MAMMA ÄR DÖD!. Han tittade på mig med sina stora, blåbärsblå ögon och plötsligt blev dom alldeles tomma. Han sprang före mig, upp för trappan. In i rummet, där han fann mamma, på golvet. Ledlös. Där jag lämnat henne. Han skrek. Slet i henne. Skrek igen.
Vi står vid min bästa väns ytterdörr och knackar på dörren. Hennes mamma öppnar. Jesper håller hårt i min hand. "Mamma är död" säger han, alldeles lugnt och sansat, även fast han nog var alldeles iskall inuti. Precis som jag. Våras båda hjärtan frös nog till is den morgonen.
Nästa minne är mamma på en bår. Hon dras ut på den. In i ambulansen.
Jesper och jag sitter vid matbordet och ser på. Vi försöker tugga i oss ostmackorna som min bästa väns mamma ordnat till oss. Det är för torrt i munnen. Jag kan inte svälja. Jag bara sitter där, med Jesper tätt intill. Tittar på hur mamma försvinner. Bort ifrån oss. Den gula bilen kör iväg med henne.
