2010.05.22
Någonting jag inte står ut med är när man under hela sin barndom sjungit på en och samma visa, och så vill man lyssna på den och det blir någonting helt annat på två sekunder.
"I en sal på lasarettet, där den vita sängen stod, låg en dödssjuk liten flicka med blåa ögon och lockigt hår.
en dag fråga' lilla flickan "får jag fara hem till mor?", "nej det får du ej min flicka, du får vänta till våren kom".
våren kom och flickan fråga' "får jag fara hem till mor?", "nej det får du ej min flicka, du får vänta till sommarn kom".
sommarn kom och flickan fråga' "får jag fara hem till mor?", "nej det får du ej min flicka, du får vänta till hösten kom".
hösten kom och flickan fråga' "får jag fara hem till mor?", "nej det får du ej min flicka, du får vänta till vintern kom".
vintern kom och snöflinga falla, över flickans lilla grav, hon fick aldrig se sin mamma, för nu var lilla flickan död."
"I en sal på lasarettet, där den vita sängen stod, låg en dödssjuk liten flicka med blåa ögon och lockigt hår.
en dag fråga' lilla flickan "får jag fara hem till mor?", "nej det får du ej min flicka, du får vänta till våren kom".
våren kom och flickan fråga' "får jag fara hem till mor?", "nej det får du ej min flicka, du får vänta till sommarn kom".
sommarn kom och flickan fråga' "får jag fara hem till mor?", "nej det får du ej min flicka, du får vänta till hösten kom".
hösten kom och flickan fråga' "får jag fara hem till mor?", "nej det får du ej min flicka, du får vänta till vintern kom".
vintern kom och snöflinga falla, över flickans lilla grav, hon fick aldrig se sin mamma, för nu var lilla flickan död."
Kommentarer
Trackback
